Att införa marina skyddsområden ger inte bara utsatta bestånd en chans till återhämtning. Det kan också påverka fiskens genetik. Det visar en ny kanadensisk studie på långväga simmare som tonfisk och vithaj.
Marina skyddsområden kan vara gynnsamma även för långsimmande fiskarter. Det beror bland annat på att fiskarnas benägenhet att simma långt varierar mellan individer. En del stannar helt enkelt kvar inom det aktuella området i högre utsträckning än andra och löper därmed mindre risk att dö. Det ger dem en större chans att föra sina gener vidare, och eftersom benägenheten att simma långt tycks vara genetiskt betingad kan dessa genvarianter då bli vanligare i en population. Det skulle kunna innebära snabba förändringar i fiskars simbeteenden och förändringstakten påverkas av fiskarnas livslängd. Studien visar att kortlivade arter som blåfenad tonfisk kan ändra sitt rörelsemönster inom 10 år. För vithajen, som vanligtvis är mer långlivad, kan en förändring förväntas inom 50 år.
”Den här studien är intressant av flera olika aspekter säger”
– Den här studien är intressant av flera olika aspekter, säger marinbiologen Björn Källström.
– Dels visar den att inrättandet av marina skyddade områden fungerar för att skydda fiskarter så att de finns kvar för oss alla att njuta av, och dels är den ännu ett exempel på hur snabbt evolutionen kan gå om selektionstrycket, i detta fallet det intesiva yrkesfisket utanför de skyddade områdena, är starkt.
Läs mer om studien här.
Hans Hällman